Resebrev 4

De fotograferar oss och lovar maila bilderna till oss.
Vår förhoppning är att komma till Gronningen under dagen.
Dock tveksamt om vi hinner, de sista broarna före Gronningen stänger klockan 19.00.
Oesterdiep bjuder på 27 broöppningar under en och en halv timme.
Dagen avslutas vid en kaj utanför ett metallskrotlager i industrihamnen vid Foxhol.

Inte särskilt idylliskt men båt ligger bra och vi kan sova lugnt.
Dock är det kallt på natten och vi sätter slutligen på oss jeans och tröja.
Våra sovsäckstäcken är ej tänkta för så mycket kyla.

29 Juni

Frukost.
Avgång. Vi får tre smidiga broöppningar och är snart framme i Gronningen.
Staden väcker starka minnen från vår förra resa.
Vi åker in söder om centrala staden där tidigare Gronningens motorbåtsklubb låg.
Nu finner vi en jättelik husbåtsliknande byggnad i den lilla viken.
Här har skett stora förändringar. Vi åker runt och tittar oss omkring.
En ny gästhamn har anlagts i Oosterhaven.
Vi förtöjer där.
Receptionen finns i en båtbutik ovan hamnen.
En stor munter holländska förestår hamn och butik.
Tillbehörs sortimentet är stort.
Vi finner en ny kabelkontakt och köper denna.
Snabbt ner till båten och monterar denna på vår gamla sladd.
Det finns få uttag och flera båtar på ingående.
E står och vaktar uttaget medan jag kopplar sladd. Elen är viktig för oss då vi vill köra tvättmaskin.
Går upp i staden och handlar mat.
Jag tvättar tre maskiner på vår egen medhavda minitvättmaskin.

Vi duschar, härligt, det vara några dagar sedan sist.
Dagarna blir långa och vi har fullt upp att göra hela tiden Elisabeth och jag.
Blåsigt och regnskurar.

30 Juni
Regnskurar hela dagen.
Vi hänger vår tvätt i sittbrunnen och kör värmefläkten, denna stora tillgång.
Tvättar ytterligare två maskiner.
Dessutom betalar vi fem € för att låna hamnens tvättmaskin och torktumlare.
Det är tre veckors tvätt som vi försöker få ren.
Går upp till centrum på inköpsrunda. Handlar ny jacka till mig, dragkedjan i min gamla har gått sönder.
Hittar även Eladapter med jordad stickpropp i andra änden, nu kan vi hantera de flesta varianter.
I en bokhandel hittar Wateralmanak 2002, en nödvändig handbok med information om öppet tider för kanaler, broar,slussar mm ,
köper även en engelsk bok till Maria och Anna.
Vi tänker äta middag på ”Pannkaksbåten”, när vi kommer dit visar det sig vara fullsatt och folk som köar.
Snopet, vi går tillbaks till vår egen båt. Får bli lunch här imorgon istället.

1 Juli
Värmaren har gått hela natten och den första omgången tvätt, som hängt på klädstreck över förarplatsen är nu torr.
Det är dags att göra oljebyte på motorn.
Vi har nu kört nästan 100 timmar. Varmkör motorn.
Pumpar ur den gamla oljan till en tom fotogendunk. Det går smidigt med handpumpen.
Vid bytet av oljefilter lyckas jag spilla ut en del svart gammal olja.
Efter att nytt oljefilter skruvats på plats så fyller jag på ny olja.
Vi har med oss både oljefilter och olja.
Springa runt och leta sådant i affärer på platsen är både besvärligt och tidsödande.
Måhända inte här, båtbutiken är välsorterad, men annars kan sådant vara ett rent elände och ta mycket tid.
Nästa uppgift idag är upp och handla.
Först konstaterar vi att de flesta affärer öppnar kl 12 på måndagar.
Handlar två nya sovsäckstäcken då vi frusit en hel del och hoppas nu få något med bättre isolering.
Dessa är till Elisabeth och mig, Maria och Anna kan sedan använda våra gamla som ett extra täcke.
Förhoppningsvis ska nu alla sova bättre.
Nästa anhalt blev saluhallen, vi har inte hittat någon öppen supermarket.
Alla hänvisar till den stängda och under ombyggnad varande Albert Hein.
Handlar mjölk och bröd.
Alla tjejerna utom Anna duschar. Hon hjälper mig att fylla vatten i våra båda tankar och lösa dunkar.
Nu är det dags för höjdpunkten på programmet här i Gronningen.
Lunch på ”t Pannekoeks schiff”.

Här serverar man bara pannkakor i alla tänkbara varianter.
Jag beställer med rom och russin, övrigas val blir med bananer och äpplen i lite olika varianter.
Tillsammans med sirap och farinsocker blir det en härlig lunch som barnen uppskattar, och även vi vuxna. Ej heller så farligt dyrt 50€.
Åter till båten är det dags för avfärd.
Manövrarna i hamn går bra trots besvärande sidvind. Albin 25 är ej rolig att backa och sidvinden gör det inte lättare.
Vi går ur staden och till Ooestesluis, där vi slussar in på Van Starkenborg kanal, en stor och bred kanal med mycket yrkestrafik.
Vår tanke är att broöppningar ska bli färre och gå snabbare och vi därmed få en snabbare färd.
Detta stämmer ganska bra och trots en stunds väntan vid Gaarkeuk sluis gör vi en dagsetapp på drygt 20 distansminuter
trots att vi ej kom iväg förrän vid 15 tiden.
Natthamn tar vi i industrihamnen Kootsertille.
Regn till och från hela dagen.
Vi har en hel del fuktiga kläder från andra tvättdagen och skulle gärna vilja ha bra torkväder.

3 Juli
Vinden är idag SV och 5-7 m/s. Vi går ut på Snecker Meer .
Vi fortsätter på och förbi kanalstumpar med namn som
Modderige Geeuw, Westerbrugsloot, Het Nauw van de Brekken ochZuidensster vaart uttala dessa den som kan.
Mulet och regn, skönt att sitta inomhus och köra.

Vi dricker förmiddagskaffe under gång.
Efter några timmar kommer vi till den lilla staden Lemmar.
Vi följer efter en holländsk motorbåt, holländarna har normalt erfarenhet av hur broar och slussar fungerar och agerar på ett bra sätt, vilket vi då kopierar.
Husen i Lemmer ligger tätt inpå kanalen, vilken smalnar, det är mycket båtar efter kajerna.
Broarna är låga av den typiska holländska modellen med en i luften hängande motvikt.
Vid bro nummer två ska avgift betalas. Brovakten står vid kajkanten med metspö i handen.
I änden på metspöt hänger en blå träsko. Han svänger ut den mot oss och Elisabeth lägger i fem €.
Ytterligare en bro och så är vi mitt inne i stadens centrum med affärer och motorbåtar efter kajerna.
Vår holländare går in och förtöjer mot kaj. Vi fortsätter mot en krök på kanalen, efter denna kommer en sluss där vi bara blir två båtar.

Jag kan pusta ut efter en intensiv körperiod.
Fortsätter ut ur hamnen för att sedan slussa ner 5 meter i Friese sluis.
Nu kommer vi ut på Polderland, det vill säga gammal sjöbotten, som blivit land genom en av holländarnas omfattande sjönivå sänkningar.
Området omfattar åtskilliga kvadratmil. Lemsterwaart är en ny, rak och enformig kanal genom poldern.
Enformigheten bryts av brovakter som inte vill öppna broarna utan anser att vi kommer under,
efter diskussion via högtalare prövar vi att gå under bron. Konstaterar då rent fysiskt att bron är för låg.
Då får vi broöppning.
Natthamn tas i den gamla fiskestaden Urk, tidigare en ö i Ijsselmeer, efter sjösänkning har ön blivit en del av fastlandet.
Bebyggelsen är gammaldags med små hus och slingrande gator.
Vi besökte staden för 13 år sedan och kan konstatera att pizzerior, souvenirbutiker och andra snabbmatsrestauranger
tagit död på en hel del av den genuina gammaldags stad, som då fanns.
Hittar den första riktigt billiga supermarketen här i Holland.
Hamnkapten hjälper oss att koppla in vår elkabel.
Skönt att kunna köra vår värmefläkt och torka upp i båten. Ute regnar det fortfarande.

4 Juli
Vi handlar på vår nyfunna supermarket, det är spännande att gå och plocka bland varor med kartonger med annat utseende än hemma och namn som vi inte förstår.
Duschar, här är duscharna gratis, ingår i hamnavgiften, oftast får man betala dessa separat här i Holland.
Det har blåst frisk NV-vind hela natten och luften är torr med sol från klar himmel.
Vi vill inte gå ut på Ijsselmeers krabba, stänkiga vatten utan beslutar att istället gå en omväg på kanaler istället.
Till delar är det samma kanal som den vi gick på igår.

Även idag är brovakterna ovilliga att öppna broarna, de anser att vi går fria under bron, vilket vi gör i vissa fall.
Marginalen är dock ca 10 cm och det känns mycket onödigt att prova varje gång.
Biltrafiken är liten och en broöppning går snabbt så det är den bästa lösningen.
Raden av motspänstiga broöppnare avslutas med en kvinnlig slussvakt.
Hon inleder med att låta tre båtar ligga och vänta medan hon står utanför slusshuset och samtalar med ett par vänner.
När vi som tredje båt ska åka in i slussen ger hon rött ljus och börjar sänka bron rätt över vår båt.
Det blir att backa ut ur slussen om vi inte vill bli sänkta.
En kvart senare får vi en ny chans.
Damen vill inte öppna sin låga bro och jag vill inte åka in i slussen så ingenting händer.
Hon kommer ut ur slusshuset och hon ropar på oss.
En dialog om vår höjd genomförs och hon ber oss ta det försiktigt.
Vi åker, försiktigt, under bron och går precis fria.
När vi förtöjt kommer slussdamen fram och är väldigt pratsam och vill höra hur vi åkt, hur länge vi varit ut och vart vi ska.
Hon vill tydligen göra ett mer positivt intryck än vad hon först visade.
Vi kommer ut på Zwarte Meer och upptäcker att här är vinden sydväst och istället för frånlandsvind utan sjögång
så får vi vinden rätt i ansiktet och sjögång. Inte det minsta lustigt.
Efter en timmes guppande över brunt och stänkigt vatten kommer vi till Ramspolbron där en lång från sjö skyddande kanal börjar.
Här möts vi av enorm stålmur rätt över vår färdriktning, i vardera änden har den en betongbyggnad liknande operahuset i Sidney, alltså halvklotsformer.
Något sådant framgår inte av vårt sjökort, här har något nytt tillkommit i verkligheten, som vårt 15 år gamla kort ej visar.
Vi ser en öppning före ”muren” men den leder in till ytterligare ”operahus” finns dock ett par röda prickar.
Vi cirkulerar runt ett par varv och funderar.
Då ropar brovakten någonting i sin högtalare.
Vi förstår inte mer än något om rött men hans gester är tydliga ”åk ut i hålet vid prickarna”.
Vi gör så och ser snart en prickad farled parallellt med kanalen.
Inget att välja på bara ge sig ut i öppet vatten.
Nu är det många distansminuter till land och vår båt gungar och slår i vågorna.
Det är inget roligt alls.
Följer kanalkanten under en mycket lång distansminut för att därefter styra mer sydvart.
Nu blir gången i sjön mjukare med sjön på bogen.
Det stänker hela tiden över båten och vi kör vindrutetorkare regelbundet.
Slutligen siktar vi prickarna vid Ketelhaven och kommer in i prickad ränna.
Land börjar läa och sjögången avtar.
Kursen läggs ostvart längs Flevolands nordost strand.
Nu blir tillvaron behaglig med akterlig sjö.
Middagen bestående av hamburgare potatis och sås lagade Elisabeth precis innan vi började skumpa i vågorna.
Nu känns det som läge att börja äta densamma.
Klockan är kring 20.00 och sol lyser fortfarande upp tillvaron.
Vid den stängda Roggebotsluis kommer vi inte längre utan ankrar på svaj i en liten vassvik.
Hänger ut ankarlanterna och kryper ner i sovsäckarna.

7 Juli
Morgonen startar i lugnt tempo, bron i Weesp öppnar först klockan nio.
Givetvis regnskurar.
Efter broöppning fortsätter färden på floden Vecht.
Skillnaden mellan flod och kanal är mycket stor.
Floden har ett slingrande lopp där kanalen istället  är utlagd med linjal av en ingenjör.
Floden har grävt sig ner i de befintliga markförhållandena, kanalen har sina uppschaktade kanter.
En flodfärd ger därför en helt annan och mer fördjupad upplevelse av trakten vi passerar.
Floden är även gammal och människorna har anpassat sitt leverne och boplatser efter detta,
 floden blir levande med synbara tecken på mänsklig verksamhet under mångfald av år.
Husbåtar i mängder kantar fortfarande floden.
Många hus har även tomter ned till flodkanten. Dessa är oftast utsökt vackra.
Holländaren älskar att sköta och pynta sitt hem och trädgård. Det är små oaser av blommande buskar och planteringar vi passerar.
En resa på floden Vecht anses som den vackraste båtfärden man kan göra i Holland.
Vi passerar Breukelen. Här är många hus slottsliknande med parker med välklippta gräsmattor och en kringliggande grönska med små skogar.
Holländare som utvandrade till USA på 1700-talet ville ta med sig det vackraste de visste hemifrån och skapa något liknande i det nya landet.
På detta sätt uppstod Brooklyn i New York.
Vid vår förra färd genom Utrecht möttes vi av förorter med en slumliknande bebyggelse efter flodens sidor.
Denna är nu helt bort och det finns en attraktionskraft i stadens och vattnets närhet.
Denna kraft har fungerat som startmotor för ekonomiska investeringar i boendet här.
Floden smalnar av och blir kanalliknande med stenkajer på båda sidor.
Vi kommer ikapp en liten konvoj av 6-7 fritidsbåtar efter gemensam broöppning passerar vi den allt smalare kanalen.
Slussen i Utrecht dyker upp efter en svag kurva.
Efter slussen är det dags för den stora upplevelsen; passagen genom Oude Gracht, stadens centrala gamla del, under de gamla fasta stenbroarna.
Här åker man som i ett djupt dike. Kanalen har en låg kaj 5-6 meter bred på vardera sidan,
därefter kommer källarförråd ovanpå dessa ligger gatan och därefter kommer husen.
Träd kantar kanalkanten och vi åker som i en grön tunnel.
Restauranger finns både på kajen och uppe i gatunivå.
Vi känner oss som aktörer på en arena.
Efter en tjugotal broar svänger vi höger in på Singel Gracht en av gräsmattor och träd omgärdad kanalstump.
Här är stadens gästhamn och vi förtöjer tillsammans med ett 15-tal holländare.
Promenad upp i staden. Den ger ett stressigt och ej särskilt vänligt intryck.
Det intryck vi fick nedifrån vattnet stämmer ej med det uppe i gatunivå.
Hittar ett öppet snabbköp och fyller upp matförrådet.

8 Juli
Vi ligger kvar hela dagen i Gorinchem.

För ovanligheten har vi idag solsken hela dagen och en temperatur på ca 25 grader.
Gästhamnen är välordnad med fina duschar, tvättmaskiner och torktumlare, vi kör två tvättmaskiner.
Elisabeth och jag handlar mat, fylld kylbox är en god start för fortsatt resa.
Tankar diesel.
Vid fyra tiden lämnar vi hamnen och slussar ut på floden Merwede Waal den andra av Rhens grenar genom Holland.
Här är floden bred och tidvattnets inverkan dominerar. Alla bryggor är flytbryggor vid kraftiga höga stolpar.
Stränderna är stensatta och höga, som en garanti mot stormflod under vintern.
Här är det fri fart för pråmarna och de passerar snabbt.
Det gäller att ta det försiktigt.
Vi väntar ut en mötande pråm och går sedan mot flodens mitt.
Här släpper vi fram två upphinnande pråmar.
Därefter kan vi slutligen nå den andra sidan av floden och fortsätta färden uppför densamma.
Blir tveksamma då vi tycks hinna upp en pråm.
När vi kommer närmare ser vi att den ligger stilla. Är det något hinder för fortsatt passage?
Vi passerar då pråmen, en tankerpråm och ser att den har brunnit.
Hela styrhytten och den aktre bostadsdelen är totalt utbrända.
Det ser mycket otrevligt ut och vi hoppas att skepparparet klarat sig själva från katastrofen.
Efter ett par kilometer svänger vi in på Afgedamde Maas, början på en tvärförbindelse till Bergse Maas.
Ännu en tre decimeters sluss, den är till för att balansera effekterna av tidvattnet.
Tar natthamn i en liten flad utan namn vid 240 km skylten på floden.
Ankrar på svaj.

9 Juli
Soldis och plus 20 grader.
Vi kommer ut på floden Maas, detta är vårt första möte, på denna resa, med en flod som vi kommer att tillbringa många timmar på framöver.
Den slingrar sig vidare genom Belgien och upp bland höjderna i Frankrike.
Yrkestrafiken är behagligt ringa, en pråm i taget i sikte.
Lämnar Maas och det av tidvatten präglade området vid Engelen, ännu en jättesluss, storleken ännu mer accentuerad av tidvattnet,
höjden på slussmurar och ledverk är avpassade till tidvattnet och ca 2,5 – 3 meter högre än normalt.
Det är inte svårt att tänka sig vilka katastrofala följder ett vattenflöde högre än vallarna skulle innebära, stora bebyggda områden skulle dränkas.
Kommer nu till staden ’s Hertogenbosch, staden omges av en murad vall, som ger intryck av en hög stadsmur.
Vi följer efter den pråm vi tidigare slussat tillsammans med.
Han stannar upp inför en bro, vi gör sammaledes och inväntar broöppning, den vita motviktsbron öppnas efter en stund men vi får ej klarsignal.
Istället kommer en pråm från andra hållet.
Det blir trångt för ”vår” pråm, ytterligare en pråm kommer efter den första plus ett antal fritidsbåtar.
Jag upplever det som trångt och tidvis besvärligt att hantera vår lilla båt.
Hur ska det då inte vara med en pråm 60 till 80 meter lång?
Pråmskepparna är mycket beundransvärda och de tycks oftast ta situationen väldigt lugnt, även då de får vänta.
Kanalen går genom ett enformigt landskap som vi oftast inte ens ser då hög vass växer efter båda kanalkanterna.
Vi hamnar efter pråmen ”Casa Nova”, den är fullastad och farten blir inte så hög vilket till en del kompenseras av att ingen väntetid uppstår framför slussarna.
Dess kvinnliga skeppare hanterar den 65 meter långa pråmen på ett imponerande sätt.
Vid infart i slussen är det totalt fria utrymmet i sidled 50-60 cm som då ska fördelas till två sidor.
Detta trånga hål ska hon pricka rätt på 60 meters avstånd, styrhytten ligger ju längst bak på pråmen.
Hennes man hanterar förtöjningstrossarna.
Han har funnit på sitt eget lilla nöje. 3-4 cm grova trossen använder han till lassokastning kring pollaren i slussen.
Pollaren kan vara 6-8 meter bort och 3-4 m högre upp. Oftast träffar han rätt men ibland får slussvakten hjälpa till.
Vi tar natthamn Vid Helmond norr om gamla nians sluss.
Det är dåligt med plats men vi har lärt oss av holländarna och siktar på ett trångt hål som borde räcka till.
Det gör det också, med en halvmeter till godo i akter och något mer i fören.

10 Juli
Återigen regn, dagsregn.
Det blir fem jobbiga slussar, Elisabeth, Maria och Anna står ute med regnjacka shorts och stövlar,
de sköter det blöta jobbet på ett beundransvärt sätt.
Själv blir det mest huvudet som blir blött då jag sticker upp det genom kapellöppningen för att få bättre sikt vid tilläggningen.
Till slut ger vi upp förhoppningen om att idag komma till Belgien.
Förtöjer i industrihamnen i Weert. Äter en härlig varm soppa.
Det har blivit rejält blött i båten efter allt ut och in i regnet vid slussningarna.
Efter ett par timmar slutar regnet.
Vi bestämmer oss för att fortsätta.
Den sista slussen i Holland är en stor sak med slusslucka som öppnas uppåt.
Gränspassagen är skäligen odramatisk.
För tretton år sedan stannande vi här och stämplade ut vår handlingar och pass.
Nu står tullbyggnaden tom och ödslig. Enda gränsaktiviteten är en bensinstation som säljer bränsle till lågpris.
Vi ser en direkt skillnad mellan de båda länderna.
I Holland är allting perfekt välputsat, hus, båtar, bilar, slussar vad du än ser.
Här i Belgien är de inte på samma sätt, slussarna är delvis rostiga, husen slitna.
Vi upplever det dock som positivt, slitaget och skavankerna ger mer personlighet och ”själ” åt de miljöer vi passerar.
En annan skillnad är snabbheten i slussarna.
I Holland tar allting en viss tid och omges med en del ceremonier och väntetid.
Här i Belgien öppnas slussen direkt när vi kommer, så fort vi kört in början slussporten stängas och vattnet släppas på.
Väl uppslussad öppnas slussporten omedelbart och vi kan köra ut. Temposkiftningen är frapperande.
Vi möts här av skog som verkar självplanterad och vildvuxen, de små skogar vi passerade i Holland var oftast planterade med alla träd lika höga.
Vid slussen i Bocholt kommer en uniformerad person ut och frågar om vi löst Waterwegenvignet.
Det har vi inte och jag följer med honom in i slusshuset. Vis av tidigare resa tar jag med våra båtpapper.
Tullofficeren är en sympatisk svarthårig mustaschprydd person.
Han kan två ord på svenska ”djävla skit”, dessa har han snappat upp under sin tid som rallycrossförare.
De svenska förarna sa alltid ”djävla skit” när något inte fungerade eller gick sönder.
Vi har ett gemytligt samspråk och får vår Waterwegenvignet, den kostar 25 €.
Vi stannar i gästhamnen i samhället Bocholt.
Vid promenad i det precis lagom stora och överblickbara samhället hittar vi flera väsentligheter.
En Aldi supermarkt, bagare och duschar.
En praktisk anordning hos bagaren är en automat där han säljer dagsfärskt bröd.
Perfekt för oss som kommer efter stängningsdags.
Vi sänder upp barnen med pengar för att handla bröd till kvällsteet.

Allt från oss på
MAY BE III
För denna gång

Femte resebrevet